Källa: Rapport från franska inrikesdepartementet (maj 2025) om Muslimska brödraskapet i Frankrike. Svensk översättning och analys med kommentarer av Staffan Tjörnhammar.

Denna rapport om Muslimska brödraskapet i Frankrike beskriver organisationens struktur, metoder och inflytande i Europa. Här sätts rapporten i en svensk kontext, med särskilt fokus på islamistiskt inflytande i Sverige och kopplingar till Socialdemokraterna.

Sammanfattning och kommentarer – politisk islamism i Sverige

(Texten baseras på en rapport från franska inrikesdepartementet (maj 2025). Endast organisationer och offentliga personer behandlas)

Erfarenheterna från Frankrike visar att Muslimska brödraskapet och andra islamistiska rörelser inte bara är ett utländskt fenomen, utan att de kan få fäste i västeuropeiska samhällen genom långsiktigt och systematiskt arbete. Det som sker i Frankrike är därför en varningssignal även för Sverige.

Tre huvudpunkter framträder:

1. Långsiktig strategi

Brödraskapet arbetar inte främst genom våld, utan genom gradvisa och subtila förändringar. Det sker via moskéer, föreningar, skolor och välgörenhetsorganisationer. Detta gör det svårare för myndigheter att reagera snabbt, men desto viktigare att tidigt identifiera mönstren.

2. Lokala ekosystem

I Frankrike byggs parallella strukturer i utsatta förorter: moskéer, koranskolor, idrottsföreningar och social verksamhet. Syftet är att omfatta hela vardagen för muslimer i dessa områden. Samma tendenser kan redan i dag anas i vissa svenska kommuner, särskilt där befolkningen är segregerad och kommunala resurser är hårt ansträngda.

3. Politisk påverkan

Islamismen i Frankrike har ännu inte fått stort genomslag nationellt, men lokalt ser man försök till infiltration i kommuner. Det sker genom föreningsbidrag, samarbete med lokala politiker och försök att påverka skolor. Detta är direkt relevant för Sverige, där kommunerna har stort ansvar för både föreningsliv, skola och bostadsfrågor.

Lärdomar för Sverige:

Särskild exponering.

Den franska kartläggningen av politisk islam (2025) är beställd av den franska regeringen och lyfter Sverige som särskilt exponerat för islamistiskt inflytande. Rapporten pekar uttryckligen ut Socialdemokraterna som en svag länk, eftersom partiet genom sina band till föreningslivet och sidoorganisationer har öppnat dörrar för aktörer med koppling till Muslimska brödraskapet.

Socialdemokraternas ansvar.

Det handlar inte om enstaka misstag, utan om ett mönster. Socialdemokraterna har vid flera tillfällen legitimerat islamistiska aktörer. Mest känt är 2013 då Omar Mustafa valdes in i partistyrelsen och tvingades lämna efter avslöjanden om kopplingar till Islamiska förbundet och inbjudna talare med antisemitiska uttalanden. Men även senare har partiet visat en beredvillighet att samarbeta eller blunda när islamistiska miljöer fått inflytande över bidrag och civilsamhälleskanaler. Det är detta långvariga samspel som gör Socialdemokraterna särskilt ansvariga för den risk som rapporten pekar på.

Finansiering i Sverige.

Svenska bidragsflöden till civilsamhället har återkommande kritiserats för bristande kontroll när det gäller aktörer med islamistisk agenda. Granskningar, bl.a. om studieförbundet Ibn Rushd, har lett till uppmärksammade beslut hos Folkbildningsrådet och regioner — men tillämpningen har varierat över tid och område, vilket understryker behovet av konsekvent uppföljning.

Europeiska plattformar.

På EU- och Europarådsnivå har organisationer som FEMYSO kunnat agera i policykretsar. 2021 drogs en Europarådskampanj om hijab tillbaka efter kraftig kritik; kampanjen uppgavs vara samfinansierad inom EU-ramar. Fallet belyser behovet av skärpta kontrollfrågor kring mottagare och partner.

Balansen mellan trygghet och tillit.

Precis som i Frankrike kan politiska åtgärder mot islamism uppfattas som riktade mot alla muslimer. Det är därför viktigt att samtidigt sända tydliga signaler om respekt för muslimska medborgares rättigheter och religiösa utövning.

Slutsats:

Frankrike visar att politisk islamism inte är ett snabbt eller explosivt hot, utan ett långsamt och segt fenomen som riskerar att underminera samhällsgemenskapen. För Sverige är lärdomen tydlig: vi måste agera tidigt, med både lokalt och nationellt ansvar. Men framför allt måste alla politiska partier – och i synnerhet Socialdemokraterna, som redan pekats ut i rapporten – tala klarspråk om de risker som följer av att ge islamistiska nätverk inflytande. Om Socialdemokraterna inte gör upp med sitt arv av samarbete och eftergifter, riskerar Sverige att gå samma väg som Frankrike.

Muslimska brödraskapet och politisk islamism i Frankrike

Rapport framtagen av Frankrikes inrikesdepartement, maj 2025 – översatt till svenska och anpassad för ökad tillgänglighet

Inledning

Muslimska brödraskapet är i olika länder uppbyggt i flera lager. I centrum finns en sluten kärna av edsvurna aktivister. Man bedömer att en sådan struktur sannolikt även finns i Frankrike, eftersom den är bekräftad i andra europeiska länder. Denna kärna består bara av några hundra personer.

Utanför denna kärna finns en bredare rörelse. Den omfattar personer som inspireras av Brödraskapets idéer och metoder, även om de inte är medlemmar. Deras verksamhet kan ta sig olika uttryck – från religiös påverkan och separatism till försök att undergräva samhället. Rapportens syfte är därför att tydliggöra vilka aktörer och organisationer som är aktiva i Frankrike, vilka strukturer de använder och vilket inflytande de har.

Forskningsfältet är starkt polariserat och två tolkningar dominerar:

En empatisk tolkning menar att rörelsen i dag är frikopplad från sin ursprungliga ideologi. Anhängare anpassar traditionen till samtiden, lever i demokratiska samhällen och är flexibla i tillämpningen av vissa principer.
En kritisk tolkning menar att rörelsens anpassning är taktisk. Bakom en moderat yta finns fortfarande målet att bygga en islamisk stat, genom en vertikal och strukturerad organisation.

Hotet från Brödraskapet måste därför bedömas med omsorg. På nationell nivå är det begränsat, men lokalt syns tydliga risker. En militant kommunal islamism kan påverka det offentliga rummet och det politiska livet, och skapar nya ekosystem präglade av islamistiskt tänkande. Rapporten beskriver hur denna politiska islamism fungerar, vilka metoder den använder och vilka effekter den har. Den behandlar inte tabligh-rörelsen, salafism eller jihadism.

Det finns också en stark europeisk dimension. En viktig del är den turkiska rörelsen Millî Görüş, men också en alltmer synlig paneuropeisk struktur som vuxit fram ur Brödraskapet. Flera länder – bland dem Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike – efterlyser en samlad europeisk lägesbild.

Rapportens arbete har genomförts i ett komplext läge:

Islamofobi – Många franska muslimer upplever en utbredd fientlighet. Den har förstärkts av statens åtgärder mot islamistiska organisationer, exempelvis upplösningen av CCIF, utvisningar av imamerna Jaballah och Iquioussen, samt rättsprocesser mot organisationer som Humanité Terre.
Demografi och representation – Den muslimska befolkningen växer och är mångfacetterad. Samtidigt är de religiösa representationerna svaga. Detta gör att islamistiska aktörer ofta framträder som ”företrädare”, särskilt i områden med hög andel muslimer, vilket bidrar till spänningar.
Kriget i Gaza – Efter attacken den 7 oktober 2023 och Israels svar följde en våg av demonstrationer och uttalanden. Många intervjuer jämförde detta med konflikten 2014. Kritiken mot Israel och anklagelser om att Frankrike tillämpar dubbla måttstockar var mycket utbredd.

Rapporten bygger på arbete under första halvåret 2024, med följande underlag:

genomgång av akademisk litteratur och intervjuer med 45 forskare,
tio fältbesök i Frankrike och fyra i övriga Europa, med stöd av franska diplomater,
möten med muslimska företrädare, både nationellt (bland annat Musulmans de France) och lokalt,
diskussioner med berörda franska myndigheter.

Rapporten är oberoende av underrättelsetjänsternas arbete. Den motiverar inte tidigare regeringsbeslut mot organisationer eller individer med koppling till Muslimska brödraskapet. Källorna redovisas i en samlad bibliografi.

Upplägget är följande:

Del I – Brödraskapets historia, ideologi och etablering i Europa samt definition av islamism.
Del II – Rörelsens tillbakagång i Nordafrika och Mellanöstern samt dess ökande närvaro i Europa.
Del III – Fokus på Musulmans de France och dess satelliter, särskilt predikan, utbildning och välgörenhet. Här visas också hur islamistiska ekosystem byggs i Frankrike och hur digitala opinionsbildare (”predikanter 2.0”) blir en växande utmaning.
Del IV – Rekommendationer för att öka medvetenheten om politisk islamism och för att samtidigt ge ett positivt svar på franska muslimers legitima förväntningar.

Del I – Kapitel 1

Muslimska brödraskapet har format den politiska islamismens grund och anpassat den för att kunna etablera sig i väst

”Vi, Muslimska brödraskapet, ser oss som en stor sal där vilken muslim som helst kan gå in genom vilken dörr han än vill. Söker han sufismen, hittar han den. Söker han islamisk rättsvetenskap, hittar han den. Söker han sport och scouting, hittar han det. Söker han strid och väpnad kamp, hittar han även det. Ni har kommit till oss med olika behov, vi möter er med omsorg för nationen. Så välkomnar vi er.”

— Hassan al-Banna (1906–1949), lärare och grundare, mars 1928, Muslimska brödraskapet i Ismailia, Kairo

1.1 Grundad för ett sekel sedan i Egypten – ett islamistiskt projekt skilt från salafismen

1.1.1 Den egyptiska kontexten

Muslimska brödraskapet bildades 1928 i Egypten, i en tid då landet fortfarande präglades av brittiskt inflytande efter första världskriget och det osmanska kalifatet hade fallit samman 1924.

De första medlemmarna reagerade mot västerländskt inflytande genom att förespråka islamisering byggd på predikan (da’wa). De ville samla breda folklager. Grundaren Hassan al-Banna, då bara 22 år, hade ett tydligt budskap: ”Islam är lösningen” på den militära, politiska, etniska och sociala påverkan från väst.

Brödraskapet gav islam en global roll, byggd på treenigheten religion, liv och stat. Från början var organisationen öppen för alla muslimer som sökte en identitetsislam.

Organisationen fick en pyramidformad struktur, inspirerad av al-Bannas bakgrund i sufiska ordnar. Två saker blev centrala: en brödraskapsliknande organisation och en stark betoning på utbildning.

Redan 1932 organiserade rörelsen ett nätverk av sektioner i Egypten med inriktning på predikan, utbildning och välgörenhet. En hierarkisk styrning (tanzim) skapades med den högste ledaren (murshid al-‘amm) i toppen, vald av en representativ församling.

1.1.2 Projektets politiska grund

Brödraskapets projekt, som Hassan al-Banna formulerade det, hade två huvudmål:

att skapa en islamisk stat (dawla islāmiyya),
att införa sharia som rättslig och samhällelig norm.

Al-Banna utvecklade en strategi för gradvis samhällsomvandling, samtidigt som man kunde anpassa sig till en europeisk kontext. Han formulerade det som att ”MB är redo att underkasta sig en universell rättsordning – men bara om denna rätt görs islamisk genom att ersättas av sharia, inspirerad av europeiska former.”

Efter al-Bannas död 1949 blev Sayyid Qutb (1906–1966) en central ideolog. Hans mer radikala hållning förkastades av vissa ledare, men fick ändå stort inflytande. Qutb kritiserade den långsamma islamiseringsstrategin och förespråkade:

takfir (att utesluta andra muslimer som otrogna),
jihad (kamp), där den ”sanne muslimen” måste störta den rådande ordningen för att skapa en islamisk stat.

Även om al-Banna själv betonade predikan och utbildning framför våld, spreds Qutbs idéer särskilt bland unga muslimer i Europa på 1960-talet och framåt. Han citeras än idag i brödraskapsmiljöer och används i undervisning.

Al-Banna beskrev rörelsens långsiktiga mål:

”Vi kommer inte att stanna här. Vi kommer att fortsätta denna kamp tills våra krafter har trängt in i det västerländska hjärtat. Vi kommer att erövra världen med Profetens budskap och islams läror, tills islam har nått hela världen.”

1.1.3 Samtidig framväxt av salafismen

Muslimska brödraskapet växte fram parallellt med den arabiska reformrörelsen Nahda under slutet av 1800-talet, nära kopplad till salafismens framväxt.

Detta var en paradoxal utveckling – både modernistisk och fundamentalistisk. Den byggde på:

arabisk nationalism,
islamisk reformism, särskilt genom Salafiyya.

Salafismen, som i sin wahhabitiska form etablerades redan på 1700-talet, och Brödraskapet (1928) blev under 1900-talet två centrala rörelser som ofta samarbetade.

Deras mål skiljer sig dock åt:

Salafismen fokuserar på teologisk renlärighet och strikt tolkning av skrifterna. Sedan 1950-talet har den dominerat den islamiska utgivningsmarknaden och format en stark normativ praktik i arabvärlden.
Brödraskapet fokuserar på politik, och använder islamiska normer som grund för ett samhällsprojekt. De utvecklar symboler, organisationer och strategier snarare än enbart teologiska diskussioner.

I vissa perioder har de samverkat eller smält samman, exempelvis i Saudiarabien på 1970–80-talen (Sahwa-rörelsen) och i Egypten i samband med Mohamed Morsis seger 2012.

1.2 Ideologin anpassas till väst för att spridas bortom den arabo-muslimska världen

1.2.1 Snabb spridning i den arabo-muslimska världen

Fram till början av 1950-talet hade Brödraskapet en ”gyllene period” av expansion utanför Egypten:

I Palestina grundade Saïd Ramadan en kamporganisation mot sionister 1945.
Rörelsen etablerade sig även i Syrien, Irak, Libanon (genom Jamaa Islāmiyya) och Jordanien.
Den fick fäste i Nordjemen, trots landets shiitiska majoritet.

Från 1950-talet påverkades rörelsen av stora politiska, demografiska och religiösa förändringar. Tillväxten bromsades, men Brödraskapet befäste ändå sin position. Vid början av 1980-talet hade rörelsen blivit den viktigaste ideologiska och organisatoriska referensen för panislamismen.

Exempel:

Efter al-Bannas död och Qutbs radikalisering mötte Brödraskapet motstånd i Libanon, Jordanien och Gulfstaterna. Samtidigt blev Saudiarabien ett viktigt mottagarland. Där bidrog Brödraskapet till att forma organisationer vid sidan av salafismen, bland annat Muslim World League (1962), World Assembly of Muslim Youth (1972) och International Islamic Relief Organization. Brödraskapets närvaro formade delar av den saudiska eliten under tre decennier.
I Nordafrika växte rörelsen gradvis: i Algeriet genom Front de Libération Nationale (FLN), i Tunisien och Marocko genom islamistiska grupper inspirerade av Egypten. Deras verkliga genomslag kom först på 1970-talet.

1.2.2 Teoretisering av anpassningen till väst

Två personer blev särskilt viktiga för att forma Brödraskapets ideologi i Europa från 1960-talet:

Yusuf al-Qaradawi, rörelsens främsta ideolog fram till sin död 2022.
Familjen Ramadan, särskilt Saïd Ramadan (svärson till al-Banna) och senare hans son Tariq Ramadan.

1.2.2.1 Yusuf al-Qaradawi – ”undantagets tänkare”

Al-Qaradawi, tidigare chef för det egyptiska imam-institutet, gick i exil till Qatar 1961. Han blev Brödraskapets viktigaste ideolog under flera decennier.

Han utvecklade två centrala idéer för att anpassa islamismen till Europa:

”Islam för den rättvisa mittenvägen” – en modell som sade sig balansera mellan konservatism och modernitet. I praktiken legitimerade den att se Europa som en missionsmark (dar al-da‘wa) för islam.
”Minoriteternas rättigheter” – en modell för att anpassa muslimers liv i länder där de är i minoritet. Han tillät till exempel att muslimer i Europa kunde ta banklån (formellt förbjudet) för bostadsköp eller konsumtion, för att underlätta integration.

Han gjorde även praktiska anpassningar:

En enkel bismillah skulle räcka för att kött skulle anses halal.
Regler för fastan kunde mildras vid tunga jobb eller studier.
Han betonade ”medborgarskap” framför global lojalitet till umma, för att underlätta integration.

Samtidigt var hans retorik ofta fylld av antisemitism och antiamerikanism. Exempel:

I Al Jazeera 2009 sade han: ”Allah har pålagt judarna att straffas… det sista straffet utfördes av Hitler… Mitt hopp är att Allah låter mig resa till jihadens land och angripa judarna, även om jag sitter i rullstol.”
Om Irakkriget 2003 sade han att självmordsattacker kunde vara tillåtna om andra medel saknades.

1.2.2.2 Tariq Ramadan – en moderniserad identitetslinje

Tariq Ramadan (f. 1961), sonson till al-Banna och uppvuxen i Schweiz, blev en central röst för muslimska ungdomar i Europa från 1980-talet. Han grundade Centre Islamique de Genève, Union des Jeunes Musulmans (1987) i Lyon och drev bokhandeln Tawhid samt tidskriften Présence Musulmane.

Han förespråkade ett ”europeiskt islam” och fick stort genomslag, särskilt i Frankrike och Belgien. Han hävdade själv att han aldrig varit medlem i Brödraskapet:

”Jag är inte medlem och har aldrig varit det. Jag har alltid gjort motstånd mot strukturer.”

Men hans texter byggde ändå på islamistiska idéer. Han förkastade al-Qaradawis fokus på medborgarskap och förde i stället fram doktrinen om ”muslimsk identitet”.

Han menade att muslimer i världen befann sig i underläge politiskt, ekonomiskt och intellektuellt, och därför måste föra en civilisationsdebatt med väst.

Kritiker anklagade honom för ”dubbel diskurs”:

Utåt talade han om dialog och integration.
Inåt legitimerade han traditionella islamistiska ståndpunkter.

Exempel:

Han erkände religiösa personligheter från andra traditioner, men förkastade kristendom och judendom som moraliskt urholkade.
Han betonade att islam skulle fylla det ”andliga tomrum” han menade fanns i väst.

I ekonomi fördömde han kapitalismen och hänvisade till Koranens förbud mot ocker. Han menade att konflikter i världen i grunden var socioekonomiska, inte religiösa.

Han varnade också för att illa hanterad religiös reform kunde leda till radikalisering och terrorism – men han lade ofta skulden på repressiva stater, snarare än islamismen själv.

1.2.3 Första etableringarna i Europa och Frankrike

Brödraskapets etablering i Europa följde migrationsströmmar och repression i muslimska länder från 1950-talet. Dessa första steg blev bas för en andra generation islamistiska aktivister, särskilt vid europeiska universitet.

De första medlemmarna slog sig ned i Storbritannien, Belgien, Tyskland och Schweiz på 1950-talet, ofta välutbildade medelklasspersoner. De byggde nätverk i strategiska städer som Aachen, London och Bryssel.
I Frankrike växte en religiös medvetenhet fram bland muslimska arbetare och studenter, ofta flyktingar från Algeriet. En viktig profil var Mohammed Hamidullah, predikant i Paris, som grundade Association des étudiants islamiques de France (AEIF) 1963.
Saïd Ramadan etablerade sig i Schweiz, där han grundade Centre Islamique de Genève 1961. Han fick stöd från Saudiarabien och knöt tidigt band till AEIF i Frankrike.

På 1970-talet stärktes den franska rörelsen av syriska och egyptiska ledare som Fayçal Mawlawi (Libanon) och Ahmed Jaballah (Tunisien). 1983 bildades Union des organisations islamiques en France (UOIF), senare Musulmans de France.

1.3 Muslimska brödraskapet etablerar metodiskt en integrerande islamism

I Frankrike har man ofta blandat ihop begreppen ”islam” och ”islamism”. Men som ideologi blev islamismen tydlig först på 1980-talet. Antropologen Jean-François Clément beskrev islamismen som en politisk och religiös ideologi som vill integrera hela samhället i en islamisk ram.

För Muslimska brödraskapet är islamismen ett helhetsprojekt: religion, politik och samhälle hör ihop. Målet är att skapa en islamisk ordning. Rörelsen var tidig med att ställa detta krav och satte tonen för hur islamismen började tala i Frankrike.

Islamismen kan beskrivas som att islam görs till politik. Normer och värderingar får en överdriven betydelse, och det kan ta sig olika uttryck: mer begränsade, mer omfattande, lagbaserade eller våldsamma. Vilken väg som väljs beror på situation och aktörer. Därför är islamismen en korsning mellan religion, samhälle och politik.

Brödraskapets ideologi har tre huvuddelar:

en religiös vision som skapar normer och kanon,
en social dimension för hur människor organiserar sig, både individuellt och kollektivt,
en politisk dimension som ger sharia en central plats, men anpassad till en sekulär miljö.

Den politiska dimensionen skiljer Brödraskapet från andra islamistiska rörelser:

Predikoinriktade islamister (salafister, tabligh-rörelsen) fokuserar mest på da’wa, alltså predikan.
Radikala islamister (t.ex. mujahedin i Afghanistan) bygger legitimitet på våld och takfir.

Brödraskapet presenterar sin ideologi i en västerländsk tappning. Islamismens kärna paketeras i mer förtäckta former. Forskare har beskrivit detta som ”subversiv integralism” – samma innehåll, men med en anpassad fasad.

1.3.1 De centrala beståndsdelarna i det samtida islamistiska projektet

1.3.1.1 Koranens företräde i en integrerande tolkning

Koranen ses som rörelsens högsta källa för lag och vägledning. Det märks redan i dess klassiska slogan:

”Allah är vårt mål, Profeten vår ledare, Koranen vår konstitution, jihad vår väg, martyrskap vårt högsta hopp.”

På 1960-talet betonade Saïd Ramadan att doktrinen alltid måste underordnas Koranen. Sayyid Qutb byggde hela sitt projekt på samma tanke och använde Koranen för att legitimera politiska budskap, särskilt kritik mot väst och kolonialism.

Synen innebär att inget område i livet kan undantas från islamisk lag. Avvikelser accepteras bara om de kan motiveras med ”nytta” (maslaha) eller ”slutmål” (maqasid). Detta gör att Brödraskapet försvarar en total tolkning av islam som i praktiken bara lämnar två alternativ: underkastelse eller konfrontation.

1.3.1.2 Synen på ”den andre”

Rörelsens tal om tolerans är ofta strategiskt. I praktiken finns en konsekvent antisemitisk och antikristen underton.

Qutb beskrev judar och kristna som ”folk fördömda i Koranen”.
Al-Qaradawi menade att kristna har en underordnad roll i muslimska samhällen.
Konspirationsteorier om judar och kristna som samarbetar mot islam är återkommande.

I Frankrike har islamo-kristen dialog ofta varit taktisk. UOIF använde den för att bygga legitimitet inför myndigheter. Avhoppare har vittnat om cynism: dialogen sågs som ett verktyg för strategiska syften, inte verklig öppenhet.

Sammanfattningsvis bygger rörelsen på en doktrin som inte accepterar avfall från islam. Al-Qaradawis linje gäller fortfarande: en muslim som lämnar tron ses som en förrädare.

1.3.1.3 Kvinnans underordning – men slöjans upphöjelse

Brödraskapets ideologi är patriarkal. Kvinnans roll definieras genom kön, slöja och familj.

Tariq Ramadan och hans hustru Hani har gjort den beslöjade kvinnan central i strategin för att sprida islam i väst. De talar om en ”islamsk femininitet” byggd på värdighet och komplementära könsroller.
Äktenskap med icke-muslimer förkastas.
Slöjan är den viktigaste symbolen. Ramadan beskriver den som ett fritt val men påminner om att den samtidigt är en religiös plikt.

Inom rörelsen har kvinnor länge haft en sekundär roll: moderskap och stöd till män. Efter Morsis fall i Egypten 2013 fick kvinnor en något större synlighet genom ”systerskap” med uppgifter inom predikan, identitet och organisering.

I Europa har flera profilerade kvinnor spelat en roll, t.ex. Nadia Karmous i Schweiz och unga aktivister i FEMYSO. Men även om de används som symboler för modernitet, hamnar de sällan i verkliga ledarroller.

1.3.1.4 Israel–Palestina-konflikten

Palestinakonflikten har alltid varit central.

Redan på 1940-talet skickade Hassan al-Banna sin svärson Saïd Ramadan till Jerusalem för att stödja palestinska grupper.
På en konferens 1953 beslutades att Palestina skulle ses som en global muslimsk plikt.
1987 bildades Hamas i Gaza som en avknoppning av Brödraskapet.

Hamas byggde sin stadga på Brödraskapets doktrin, men har senare försökt framstå mer som en palestinsk nationell rörelse. Trots det är banden till Brödraskapet tydliga.

Efter attackerna 7 oktober 2023 ökade antisemitiska predikningar i franska moskéer, ofta med hänvisningar till Gaza. Hamas hyllades öppet i vissa predikningar, och organisationer med band till Brödraskapet pekas ut i finansieringsutredningar om terrorism.

Palestinafrågan fungerar därför både som mobiliseringsfråga och som katalysator för antisemitism i rörelsen.

1.3.2 En strategi byggd på hemlighetskultur, respektabilitet och ”islamofobi”

1.3.2.1 Hemlighetskulten

Brödraskapet har alltid haft en sluten struktur. Organisationen påminner om ett hemligt sällskap, med celler (usar) på tio personer som möts veckovis.

Modellen bygger på en dubbel organisation: en offentlig förening och en dold struktur med råd av äldre. Medlemmar svär en personlig trohetsed (bay‘a) till ledaren. Rekrytering sker stegvis via studiecirklar, prövotid och sedan medlemskap.

I Frankrike råder delade uppfattningar om hur starkt edssystemet är idag. Men mycket tyder på att lojalitetsband fortfarande finns kvar.

1.3.2.2 Dubbelt språk

Ett centralt verktyg är dubbelt språk: att tala integrationsvänligt utåt men samtidigt hålla fast vid islamistiska mål internt.

På franska och engelska betonar man dialog och integration.
På arabiska plattformar talar man öppet om islams överhöghet.
Yusuf al-Qaradawi beskrev strategin som att ”leva i samhället som salt i maten” – man smälter inte in helt men påverkar.

Även i jämställdhetsfrågor finns en dubbelhet: utåt talar man om lika rättigheter, men internt betonas kvinnans underordning.

1.3.2.3 ”Islamofobi” som politiskt verktyg

Brödraskapet använder begreppet ”islamofobi” för att stärka sin position. Det omfattar både verkliga fall av diskriminering, men också kritik mot islamism som ideologi.

Strategin är att:

framställa muslimer som en förföljd grupp,
kritisera statens sekulära regler som ”statsrasism”,
blockera åtgärder mot radikalisering.

Efter upplösningen av CCIF 2020 bildades CCIE för att driva samma agenda i europeisk skala. Kampanjer om islamofobi har blandats med dekoloniala diskurser och används som verktyg för att legitimera rörelsens agenda i Europa.

2 I takt med inflytandeförlust i den arabo-muslimska världen koncentrerar Muslimska brödraskapet sin verksamhet till Europa

2.1 Muslimska brödraskapet möter en kontinuerlig tillbakagång i Nordafrika och Mellanöstern

2.1.1 En förlust av inflytande efter den arabiska våren

2.1.1.1 Vägen till makten under den arabiska våren

Genom stark lokal förankring, stora föreningsnätverk och välorganiserade aktivister kunde islamistiska partier vinna valframgångar efter 2011. De nådde makten i:

Tunisien (2011),
Marocko (2011),
Egypten, där Brödraskapets kandidat Mohammed Morsi blev president 2012.

Även i Jordanien ökade deras synlighet genom reformer, och i Libyen skapades partiet Rättvisa och utveckling inspirerat av Brödraskapet.

I Syrien hade Brödraskapet nästan förlorat all makt efter regimens massaker i Hama 1982. Under inbördeskriget på 2010-talet försökte exilgrupper i Istanbul ansluta sig till oppositionen, men utan större framgång.

Uppgången under den arabiska våren stöddes av Turkiet och Qatar.

Turkiet hade haft nära band till rörelsen sedan 1950-talet.
Qatar gav starkt stöd via medier (bl.a. Al-Jazeera 1996 och al-Qaradawis predikningar) och direkta politiska insatser.

Kombinationen av lokalt och internationellt stöd gjorde att Brödraskapet nådde sin topp mellan 2011 och 2013.

2.1.1.2 Ett motsägelsefullt maktutövande

I Egypten vann Morsi presidentposten men fick bara 24 % i första valomgången. Han inkluderade aldrig oppositionen som hade bidragit till hans seger.

Hans styre byggde på rörelsens doktrin om ”demokratisk centralism”. Staten organiserades kring islamisk identitet och Brödraskapet försökte kontrollera rättsväsendet, militären och säkerhetsorganen. Detta ledde till vad som kallats ett ”institutionellt inbördeskrig”.

Morsi skapade parallella maktstrukturer inom medier och säkerhetsapparaten, vilket ökade konflikterna. I november 2012 tog han ett konstitutionellt dekret som gav regeringens beslut juridisk immunitet. Det ledde till enorma protester och slutade med hans avsättning i juni 2013.

Tunisien och Marocko – mer varaktig integration

I Tunisien utvecklades Ennahda till ett demokratiskt muslimskt parti. Man ställde inte upp med presidentkandidat och deltog i regeringar även efter valförluster 2014 och 2019, fram till president Saieds maktövertagande.

I Marocko blev Parti de la Justice et du Développement (PJD) regeringsparti 2011–2021. Dess legitimitet byggde på att man accepterade kungens överhöghet.

Parallellt har Al Adl Wal Ihsane, en annan islamiströrelse, varit stark men i konkurrens med PJD.

Regionala variationer

I Libyen vägrade islamister erkänna valresultat 2014, vilket skapade parallella parlament.
I Jordanien deltog Brödraskapets Islamic Action Front i val, men under hårda begränsningar.

2.1.1.3 En gradvis förlust av inflytande

Morsis fall 2013 blev startpunkten för en hård repression, särskilt från Förenade Arabemiraten och Saudiarabien:

I Förenade Arabemiraten åtalades 94 medlemmar av partiet Al-Islah för statskuppsförsök. Alla organisationer med band till Brödraskapet förklarades som terrorgrupper.
I Saudiarabien blev medlemskap i rörelsen straffbart från 2014.
I Egypten förbjöds Brödraskapet, dess parti upplöstes, 40 000 medlemmar greps och 1 440 organisationer stängdes.

I Tunisien har president Saied angripit Ennahda, med anklagelser om korruption och passivitet. Sedan 2023 har flera av dess ledare arresterats.

Minskade handlingsmöjligheter i regionen

I Egypten är rörelsen försvagad och splittrad.
I Tunisien är Ennahda kraftigt försvagat men fortfarande den viktigaste oppositionen.
I Marocko har PJD förlorat kraft efter sin långa tid i regeringen.
I Algeriet och Libyen har lokala grenar splittrats.
I Jordanien upplöstes Brödraskapets gren 2020.

Spridningen i Afrika söder om Sahara

Trots motgångar i arabvärlden finns förgreningar i Afrika:

I Senegal påverkar Association des Étudiants Musulmans och RIS, med nära band till Ennahda-ledaren Ghannouchi.
I Mauretanien är partiet Tawassoul, grundat 2007, idag landets största oppositionsparti (7–8 % av befolkningen). Det är särskilt starkt i urbana områden och bland unga.

Tawassoul och internationella nätverk

Partiet leds av Cheikh Mohamed el Hassan Ould Dedew, nära Qatar och Turkiet. Han har ofta uttryckt antisemitiska åsikter, legitimerat våld och stött Hamas. Han har också band till Frankrike via organisationen Sciences & Education, som finansierat studier för teologistudenter. Föreningen har kopplats till personer som deltagit i eller stöttat islamistiska attentat i Europa, bl.a. Paris 2015 och mordet på läraren Samuel Paty 2020.

2.1.2 Den turkiska exceptionen – det sista fästet för Brödraskapet i Mellanöstern

2.1.2.1 AKP – ett parti nära Brödraskapets matris vid makten sedan 2002

Bakgrund

AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) är Brödraskapets viktigaste modell för hur man tar makt. Partiet grundades 2001 efter flera tidigare förbjudna islamistiska partier och vann valet 2002.

AKP bygger på Necmettin Erbakans tidigare projekt, inspirerat av Brödraskapet men med turknationalistiska drag. Det kombinerade islamism med liberal ekonomi och demokratiska friheter. Samtidigt framställde sig partiet som arvtagare till det osmanska riket.

Utrikespolitisk roll

Under AKP har Turkiet flyttat sitt fokus mot Mellanöstern och Afrika. Islam presenteras som ”modererad” och turkisk, vilket stärker landets roll som regional makt och gör att mer extrema rörelser blockeras.

Diyanet

Den religiösa myndigheten Diyanet har vuxit kraftigt:

stor budget,
diplomatiskt nätverk,
stark roll i diasporan,
nära samarbete med organisationer inspirerade av Brödraskapet, bl.a. Milli Görüş.

2.1.2.2 Turkiet – Brödraskapets mellanösternfäste

Efter Morsis fall 2013 blev Turkiet en fristad för exilmedlemmar och medier. Landet är fortfarande avgörande för rörelsen:

Tillsammans med Qatar har Turkiet varit Brödraskapets starkaste stöd.
I Europa fungerar Turkiet som bas för Council of European Muslims (CEM) och andra nätverk.
Digitalt har Turkiet varit plattform för propagandakampanjer, bl.a. bojkott av franska varor 2020.

Försvagat stöd

På senare år har Turkiet närmat sig Egypten, Saudiarabien, Emiraten och Syrien. Det märks bl.a. i stängningen av tv-kanalen Mekameleen 2022 och indragna nationaliteter för exilledare. Men samtidigt fortsätter Turkiet skydda delar av Brödraskapets ledarskap.

Ledarskap

Efter Ibrahim Mounirs död 2022 utsågs Salah Abdelhaq, född 1945, till interimsledare. Han stöds av Helmy al-Jazzar och Mahmoud al-Biyari.

Spänningar

Flera europeiska ledare har kritiserat Turkiet för att försöka dominera Brödraskapets arbete i Europa. Även Qatar har dragit ned sitt stöd efter 2021, och infört strikt kontroll över utlandsfinansiering.

2.2 Muslimska brödraskapet bygger vidare på en sedan länge etablerad dynamik i Europa

Sedan 1950-talet har organisationer kopplade till eller inspirerade av Muslimska brödraskapet sett Europa som livsviktigt, särskilt när de mött förföljelse i hemländerna.

Till skillnad från Mellanöstern, där rörelsen deltagit i val och skapat partier, har strategin i Europa varit att påverka och infiltrera. Ideologin har anpassats till europeiska förhållanden och arbetet har alltid haft ett långsiktigt perspektiv.

På europeisk nivå har paraplyorganisationer byggts upp för att samordna de nationella grenarna, liknande den struktur som finns i ursprunget. I varje land har organisationerna anpassats till den lokala miljön, vilket gett dem stark förankring. Detta syns särskilt i Belgien, Tyskland, Österrike och Storbritannien.

2.2.1 Ett strukturerat nätverk på europeisk nivå – särskilt för lobbying gentemot EU-institutionerna

2.2.1.1 Europeiska muslimrådet (CEM) – nyckelstenen i den europeiska strukturen

Muslimska brödraskapet har byggt ett nätverk av paneuropeiska organisationer, främst i Belgien nära EU:s institutioner. Viktigast är Conseil des musulmans européens (CEM), rörelsens paraplyorganisation i Europa.

CEM har haft sitt säte i Bryssel sedan 2007 (tidigare i Storbritannien). Organisationen håller regelbundna möten i Istanbul i lokaler som Turkiet ställt till förfogande via Diyanet.

Ursprung och utveckling

Grundades 1989 som Fédération des organisations islamiques d’Europe (FOIE).
Bytte namn 2020 till CEM.
Är idag den organisation som mest direkt samordnar rörelsens strategi mot EU och medlemsstaterna.

CEM:s band till den internationella organisationen OIFM är tydliga, även om det förnekas av de europeiska ledarna.

Exempel på personer som visar kopplingen:

Abdallah Ben Mansour, president för CEM och tidigare ledare för UOIF i Frankrike, har suttit i OIFM:s shoura.
Mahmoud al-Biyari, medlem i OIFM:s ledning, har poster i CEM:s styrelse.
Helmy al-Jazzar, rådgivare till interimguiden Salah Abdelhaq, är aktiv i CEM:s ledning i Istanbul.

Roll och position i Europa

CEM är idag den starkaste strukturen för rörelsen i Europa, även om den inte har samma dominans som i arabvärlden. Organisationen leds av Abdallah Ben Mansour och Samir Falah, båda med nära band till UOIF.

Ibrahim Al Zayat – nyckelperson

Den tysk-egyptiske Ibrahim Al Zayat är ordförande för CEM:s Conseil de la Choura. Han har spelat en central roll i att samordna rörelsens inflytande i Europa.

Ledde Islamische Gemeinschaft in Deutschland (IGD) 2002–2010.
Har kopplingar till Milli Görüş, Turkiets största islamistiska organisation i Europa.
Var aktiv i FEMYSO, rörelsens ungdomsgren.
Har haft ledande roller i Islamic Relief Worldwide.

Al Zayat beskrivs ofta som Brödraskapets strategiska hjärna i Europa.

Organisation och verksamhet

CEM samlar 28 nationella organisationer i Europa. Arbetet handlar om att:

utbilda nya ledare,
samordna ståndpunkter i religiösa frågor,
organisera arbete kring migration och sociala frågor,
bedriva lobbying mot EU och nationella regeringar.

Efter Samir Falahs avgång 2022 leder nu Abdallah Ben Mansour organisationen. Hans program bygger på tre delar: utbildning, finansiell stabilitet och bättre relationer till allmänheten.

Curriculum – utbildningsprogram

CEM driver ett utbildningsprogram för unga medlemmar. Det lär ut:

Hassan al-Bannas grundprinciper,
”dubbel diskurs” – respektabilitet utåt, lojalitet inåt,
en islamistisk världsbild utan öppet radikala budskap,
identitet och ledarskap för nästa generation.

Materialet framstår som moderat men innehåller antisemitiska referenser och kritik mot västerländska skolor.

2.2.1.2 Aktivistorganisationer på europeisk nivå – satelliter till CEM

Europeiska rådet för fatwa och forskning (CEFR)

Grundat 1997, baserat i Dublin.
Syftar till att utveckla en islamisk rättspraxis för livet i Europa.
Har 23 medlemmar, bl.a. tre från Musulmans de France.
Påverkas ideologiskt av Youssef al-Qaradawi.

FEMYSO

Grundat 1996 som rörelsens ungdomsgren.
Består idag av 32 organisationer i 22 länder.
Arbetar mycket med lobbying om islamofobi.
Har fått EU-stöd men också kritik för sina band till Brödraskapet.

IESH (Europeiska institutet för humanvetenskaper)

Finns i Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Finland.
Är rörelsens främsta utbildningsinstitution.
Utbildar imamer och predikanter baserat på Hassan al-Bannas ideologi.

Europe Trust

Rörelsens viktigaste finansiella verktyg, registrerat i Storbritannien.
Äger fastigheter värda tiotals miljoner euro.
Har finansierat moskébyggen och verksamhet kopplad till CEM.
Har kopplats till misstänkta fall av penningtvätt.

Islamic Relief Worldwide

Grundades 1984 i Storbritannien, nära kopplad till rörelsen.
Har senare fått mer självständiga nationella grenar.

Europeiska imamrådet (CEI)

En ny organisation som samlar imamer och predikanter i Europa.
Leds av tunisiern Kamel Amara.

European Forum of Muslim Women (EFOMW)

Bildades 2012 i Bryssel som rörelsens kvinnoorganisation.
Leddes av personer med familjeband till ledare i rörelsen.
Upplöstes 2023.

2.2.1.3 En strategi för entrism i europeiska institutioner

Brödraskapets nätverk har gradvis blivit samtalspartner för EU-institutioner.

FEMYSO är registrerat i EU:s transparensregister och driver frågor om islamofobi, blasphemilagar och halal.
CEM vill påverka EU långsiktigt och framträder som försvarare av ”religiös frihet”.

Exempel: Karim Chemal från CEM föreslog 2019 att EU skulle utveckla en ”muslimsk röst” i sina institutioner.

Europaparlamentet

FEMYSO riktar särskild energi mot parlamentet och vill ses som expert på integration och religionsfrihet. Organisationen samarbetar med vissa ledamöter och har arrangerat konferenser.

Utbildning och mobilisering

FEMYSO anordnar också utbildningar och evenemang, ibland med EU-kommissionärer närvarande.

Finansiering

Islamic Relief Worldwide fick 2018–2019 över 1,2 miljoner euro i EU-finansiering.
Erasmus+-programmet har finansierat projekt i rörelsens nätverk.

Motstrategier

Förenade Arabemiraten och Saudiarabien försöker aktivt begränsa rörelsens inflytande i EU.

Mot en salafisering av rörelsen

På senare år har rörelsen i Europa anammat mer salafistiskt språkbruk, särskilt för att nå unga. Detta syns bl.a. i årliga sammankomster i Le Bourget, där salafistiska texter och predikanter fått större plats.

Denna utveckling hänger ihop med att mer konservativa falanger inom den internationella organisationen fått inflytande. Salah Abdelhaq, interimguide för OIFM, är ett exempel – han tillbringade tre decennier i Saudiarabien och har tagit in salafistiska inslag i rörelsens linje.

2.2.2 Nationella förankringar i Europa och en ny orientering mot Balkan

Strategin i varje land är densamma:

en kärna av aktiva kadrer,
en större grupp sympatisörer,
nätverk av föreningar som inte alltid ser sin roll i helheten.

Men förutsättningarna skiljer sig:

Frankrike: laïcité (sekularism) har bromsat inflytandet.
Belgien: ingen motsvarande princip, landet mer mottagligt.
Tyskland: författningsskyddet bevakar rörelsen, men ingen laïcité.
Storbritannien: multikulturalism och statskyrka har gett goda etableringsmöjligheter.

2.2.2.1 Belgien – europeisk knutpunkt

Belgien är strategiskt viktigt trots få aktivister (ca 200). Härifrån sker lobbying mot EU och stöd till Mellanöstern.

Organisationer:

LMB, historisk kärnorganisation, finansierad av Qatar och Kuwait.
CEM, rörelsens europeiska paraply.
FEMYSO.
CIIB, systerorganisation till CCIF i Frankrike.

Verksamhet:

Inflytande via lobbying, insamlingar och sociala projekt.
Kontroll över delar av livsmedelssektorn (halal).
Fem skolor under rörelsens inflytande.

Finansiering och band:

Qatar och Kuwait är viktiga finansiärer.
Belgiska organisationer har nära band till Frankrike.

2.2.2.2 Österrike och Tyskland – de första europeiska fästena

Österrike

Etablering under 1960-talet genom egyptiska och syriska exilmedlemmar.
Viktiga organisationer: Liga Kultur Verein, IVÖ, MJÖ.
Hade inflytande över IGGÖ fram till 2011, sedan tog Milli Görüş över.
Operation Luxor 2020 avslöjade finansiering till Hamas. Detta ledde till skapandet av Dokumentationsstelle Politischer Islam.

Tyskland

Brödraskapet etablerades redan på 1950-talet.
IGD ombildades 2018 till DMG, baserat i Köln, och finns i säkerhetstjänstens årsrapporter som fientlig mot konstitutionen.

Milli Görüş

Grundad 1976 av Erbakan.
Driver 640 moskéer i Tyskland, 60 i Frankrike.
Ekonomiska resurser uppskattas till ca 1 miljard euro.
Har haft nära band till Turkiets Diyanet, men banden är nu mer praktiska än ideologiska.

2.2.2.3 Storbritannien – en framskjuten post

Storbritanniens muslimska befolkning har främst rötter i Sydasien. Multikulturalismen har gjort landet mottagligt för Brödraskapets nätverk.

Organisationer:

MAB, direkt kopplad till Brödraskapet.
IFE, baserat i Tower Hamlets.
MCB, paraplyorganisation där MAB haft stort inflytande.

Rörelsen har byggt ett stort nätverk av välgörenhetsorganisationer, som ibland anklagats för kopplingar till Hamas.

Rapporten Jenkins-Farr (2014):

Konstaterade att Brödraskapet inte är en terrororganisation, men kan fungera som en ”grå zon” som leder till radikalisering.

Statens svar:

Nationella antiterrorprogrammet CONTEST, med bl.a. PREVENT för att motverka radikalisering.
Efter kritik 2023 har PREVENT skärpts mot islamism och antisemitism.
2024 presenterades en ny definition av extremism som pekar ut Brödraskapet som riskfaktor.

2.2.2.4 Balkan – nytt tillväxtområde

Närvaron startade i Bosnien under 1990-talets krig. Här finns idag organisationer kopplade till FEMYSO och Islamic Relief.

Bosnien ses som strategiskt viktigt för att bygga en europeisk muslimsk identitet. Verksamheten omfattar ungdomsarbete, ledarutbildning och samarbete med SDA.

Exempel:

Europeiska rådet för Koranen, flyttat 2022 från Sarajevo till Milano.
Europeiska imamrådet samarbetar med universitetet i Sarajevo.

EU:s Erasmus-medel riskerar att utnyttjas för att stödja koranskolor på Balkan.

2.2.2.5 Nordeuropa – begränsad men faktisk etablering

Nederländerna

Etablering från 1996.
Finansiering från Qatar och Kuwait har gjort moskébyggen möjliga.
Säkerhetstjänsten följer verksamheten men bedömer inflytandet som begränsat.

Sverige

Har en liten men inflytelserik gren, starkt knuten till europeiska strukturer.
Finansiering från Qatar och goda relationer till svenska partier, särskilt Socialdemokraterna.
Har på senare tid fått ökad medial uppmärksamhet.

Danmark

Litet nätverk etablerat på 1970-talet.
Har haft interna splittringar och är beroende av Qatar-finansiering.

Sammanfattningsvis har myndigheterna i dessa tre länder börjat följa rörelsens verksamhet mer aktivt.

3. I Frankrike är rörelsen etablerad på en solid struktur men islamismen sprids främst på lokal nivå

3.1 Muslimska brödraskapet har byggt upp ett omfattande nätverk i Frankrike

3.1.1 Musulmans de France, den främsta grenen av Brödraskapet i Frankrike

3.1.1.1 En central aktör inom den muslimska kulten

Organisationen bildades 1983 som Union des organisations islamiques en France (UOIF). 2017 bytte den namn till Musulmans de France. Den räknas idag som den franska grenen av Muslimska brödraskapet.

Sedan 2021 leds den av Mohsen Ngazou, rektor för moskén Mariam och chef för institutet Ibn Khaldoun i Marseille. Kontakter med organisationens ledning har beskrivits som artiga men ytliga.

Ledande personer från Musulmans de France har länge haft roller inom det europeiska paraplyorganet CEM. Frankrike har där haft flest platser i generalförsamlingen.

Antalet svurna medlemmar i Frankrike uppskattas till cirka 400, högst 1 000.

Totalt har 139 böneplatser kopplats till organisationen, varav 68 moskéer anses vara nära federationen. Mellan 2010 och 2020 hade ungefär 10 % av alla nya moskéer koppling till Musulmans de France. Fredagsbönen där samlar cirka 91 000 personer – omkring 11 % av Frankrikes muslimer.

Organisationen uppger sig idag ha 53 direkt anslutna föreningar, 22 med enklare samarbetsavtal och ytterligare 51 i samarbete. Totalt rör det sig om cirka 280 organisationer inom religion, välgörenhet, utbildning och ungdomsverksamhet.

Årsbudgeten ligger på cirka 500 000 euro, en halvering på fem år. Att de stora sammankomsterna på Le Bourget upphört har slagit hårt ekonomiskt. Organisationen har därför sökt mer stöd från utlandet.

Via fastighetsbolag och stiftelser har pengar kommit från bland annat Qatar, Kuwait och Saudiarabien. Totalt rör det sig om upp till 29 miljoner euro, framför allt för moskébyggen och islamiska institut i flera franska städer. KT Bank, Europas första islamiska bank, spelar en nyckelroll i finansieringen.

3.1.1.2 En gradvis institutionalisering och stark utveckling under 2000-talet

Musulmans de France har bytt namn flera gånger för att framstå som en legitim samtalspartner gentemot myndigheter. Målet har varit att ge intryck av att representera hela Frankrikes muslimer, trots att de bara omfattar en mindre del.

1970-talet: Rörelsen växte fram genom studentföreningar, t.ex. Association des étudiants islamiques en France. Viktiga namn var Ahmed Jaballah (Tunisien) och Faycal Mawlawi (Libanon).
1980-talet: UOIF bildades 1983 av Jaballah och Ben Mansour. En dubbel struktur skapades: en offentlig förening och en dold intern organisation. Slöjkonflikten i Creil 1989 användes för mobilisering.
1990-talet: Efter terrordåden från GIA i Frankrike försökte UOIF framstå som en ”sköld mot terrorismen”. Samtidigt erkände generalsekreteraren Fouad Alaoui banden till Brödraskapets internationella nätverk. 1993 tog Ladh Thami Breze över som ledare.
2000-talet: UOIF integrerades i Conseil français du culte musulman (CFCM), vilket gav legitimitet. Organisationen öppnade skolor som Collège Averroès i Lille. 2003 vann de stort inflytande i CFCM, men efter 2013 minskade makten när de bojkottade valen.
Efter 2013: Fokus skiftade mot ”åter-islamisering” av muslimer i Frankrike. Organisationen fördömde terrorism och avstod från offentliga utspel i utrikespolitiska kriser. Kritiken mot banden till Brödraskapet växte. 2017 bytte UOIF namn till Musulmans de France och publicerade en värdegrund som betonade jämställdhet och avståndstagande från våld.
2021: Organisationen undertecknade statens värdegrundsdeklaration (Charte des principes pour l’islam de France). Samtidigt meddelade de att de ska avstå från andra aktiviteter än religiösa. Kritiker menar att detta är en taktik för att undvika upplösning.

3.1.1.3 Den institutionella behandlingen av Musulmans de France

Organisationen är fortsatt närvarande i det officiella ramverket för den muslimska kulten i Frankrike.

De har historiskt haft nära band till Grande Mosquée de Paris, bland annat genom 15 moskéer.

På lokal nivå varierar situationen: ibland är de helt integrerade, ibland uteslutna, men vanligast är att de deltar som en av flera aktörer. De är representerade i ungefär en femtedel av de lokala föreningarna som företräder muslimska intressen.

3.1.1.4 Kännetecken i Musulmans de France offentliga diskurs

På det religiösa området har organisationen fört en linje som anpassar islam till franska förhållanden. Man har populariserat ”minoriteternas rättslära” (fiqh al-aqalliyyāt), där måluppfyllelse väger tyngre än strikt normtillämpning. Det har legitimerat t.ex.:

att civil skilsmässa gäller före religiös,
att bryta fastan för tentamen,
att förvärva medborgarskap i ett icke-muslimskt land.

Men denna linje har inte fått stort genomslag, varken bland yngre aktivister eller äldre ledare. Tariq Ramadan har tvärtom förespråkat full efterlevnad av religiösa regler.

Organisationens påstående om ett nytt fokus på religion framstår som svagt, eftersom de saknar både doktrinär produktion och kvalificerade kader.

I sin offentliga kommunikation använder Musulmans de France särskilt fyra teman:

Skydd av religionen i ett sekulariserat samhälle: halal-kedjor, islamisk finansiering, slöjan som symbol.
Försvar mot ”islamofobi”: tidigare centralt i retoriken, idag tonat ner på nationell nivå men fortfarande starkt lokalt.
Civilt engagemang: uppmuntran att delta i föreningsliv och rösta, utan att stödja en specifik kandidat.
Solidaritet med muslimer globalt: särskilt Palestina, men efter 7 oktober 2023 mer återhållsamt och inom religiösa ramar.

3.1.2 Starka nätverk inom utbildning, det sociala området och predikan

Rörelsen har byggt upp tre huvudområden:

Studentorganisationer: t.ex. Étudiants musulmans de France (EMF), aktiva i flera universitetsstäder.
Utbildningsinstitutioner: Institut Européen des Sciences Humaines (IESH) i Château-Chinon (1990) och Paris/Saint-Denis (2001).
Social verksamhet: Secours Islamique de France (1992).
Rättsliga utlåtanden: Dar el Fatwa och det vilande Conseil Théologique des Musulmans de France (CTMF).

3.1.2.1 Ett begränsat men stabilt nätverk av konfessionella skolor

Utbildning är en prioritet för den franska grenen.

2023 fanns totalt 74 muslimska skolor med 12 513 elever. 21 av dessa hade tydliga kopplingar till rörelsen (18 direkt, 3 nära). Dessa tog emot cirka 4 200 elever.

Endast 5 muslimska skolor hade kontrakt med staten, varav 3 med koppling till UOIF:

Collège Ibn Khaldoun i Marseille,
Skolgruppen Al Kindi i Lyon,
Lycée Averroès i Lille.

Fallet Lycée Averroès (Lille):

Förlorade sitt kontrakt 2023 p.g.a. utländsk finansiering (Kuwait, Qatar, Egypten) och pedagogiska brister.
Innehöll salafistisk litteratur, t.ex. av Hassan al-Banna och al-Qaradawi.
Domstolen avslog överklaganden 2024 och 2025.

Fallet Lycée Al Kindi (Lyon):

Förlorade statliga kontrakt 2025 efter inspektioner som visade islamistiskt material och lärare med extrema åsikter.
Skolans fond upplöstes redan 2023.
Domstolen avslog överklagandet 2025.

Övergripande:

Antalet muslimska skolor har ökat från 12 (2009) till 74 (2023).
Brott mot sekularism i franska skolor har ökat kraftigt, särskilt efter 2023.
Även antalet elever som läser på distans (CNED) har fördubblats sedan 2010.

3.1.2.2 Rikligt med välgörenhetsorganisationer

Rörelsen har prioriterat humanitär och social verksamhet.

CBSP bildades på 1990-talet för att samla pengar till palestinier.
Secours Islamique de France (SIF) växte fram ur Islamic Relief och blev senare självständig. Omsatte 35 miljoner euro 2021.
Ummah Charity driver biståndsprojekt i muslimska länder och kopplas till proselytism.
Humani’terre samlar pengar till Palestina.

Flera organisationer har utretts för kopplingar till Hamas eller annan extremistfinansiering.

Mindre föreningar och stiftelser har också använts för att kanalisera pengar, ofta från utlandet. Al-Wakf, en av de största fonderna, upplöstes 2024 efter att ha finansierat olaglig religiös verksamhet.

3.1.2.3 Predikan

Predikan har länge varit en central spridningsväg.

Teologer som Faycal Mawlawi, Ahmed Jaballah och Larbi Becheri undervisade vid IESH och bidrog till en generation av föreläsare.

Analys av kursmaterial vid IESH har visat på en starkt integristisk linje, t.ex. att republikens lagar ses som oförenliga med islam.

Inspektioner 2024 fann också barnböcker som glorifierade jihad och martyrskap samt uppmanade till hat mot icke-muslimer.

Från 2000-talet blev föreläsare som Tariq Ramadan och imamer som Hassan Iquioussen tongivande. De använde både moskéer och digitala plattformar för att sprida sina budskap.

3.2 Islamismens spridning sker idag främst genom ett aktivistiskt engagemang på lokal nivå, förstärkt av en ny generation predikanter

Utifrån moskéerna och de första generationerna predikanter har Muslimska brödraskapet spelat en central roll i att bygga upp lokala nätverk. Det är här islamismen idag sprids mest, ofta med stöd från föreningar, influencers och ibland även lokala politiker.

Aktörerna är ibland direkt kopplade till rörelsen, men allt oftare verkar de i en blandning med salafism.

3.2.1 De stora lokala ekosystemen

Från 1990-talet och framåt har lokala ekosystem vuxit fram, ofta i anslutning till moskéer. De kan beskrivas som nätverk som omfattar hela livet för troende – från barndom till vuxenliv.

Ett typiskt ekosystem består av en moské med koranundervisning och fritidsverksamhet. Runt moskén finns föreningar för välgörenhet, kultur, idrott och ibland privatskolor. Resor, yrkesstöd och sociala aktiviteter är också vanliga.

De finns oftast i segregerade förorter med stor muslimsk befolkning, särskilt i Rhône-Alpes, Nord, Grand Est, Île-de-France och Bouches-du-Rhône. Lille, Lyon och Marseille är de största centra.

Ursprungligen byggdes de upp av UOIF-anknutna föreningar, men har blivit mer självständiga och ibland blandat in idéer från salafism.

3.2.1.1 Norden, ett färdigutvecklat ekosystem

Ekosystemet i Lille har byggts upp av Amar Lasfar, tidigare ordförande för Musulmans de France.

Centrala organisationer:

Ligue islamique du Nord (LIN): mycket inflytelserik, arrangerade tidigare stora sammankomster och Eid-böner med tusentals deltagare.
Centre islamique de Villeneuve d’Ascq (CIV): byggt 2007–2011 för 4 miljoner euro med stöd från Qatar, Egypten och Kuwait.
Gymnasiet Averroès: öppnat 2003, med ca 800 elever, finansierat bl.a. av LIN och CIV.

Ekosystemet har försvagats efter att predikanten Hassan Iquioussen utvisades 2022.

3.2.1.2 Lyonregionen, mångsidig föreningsaktivism

I Lyon finns omkring 50 muslimska föreningar med koppling till Musulmans de France.

Viktiga aktörer:

Centre Tawhid och Union des Jeunes Musulmans (UJM): nära Tariq Ramadan.
Mosquée Othmane i Villeurbanne och Al Kindi-skolan i Décines, båda kopplade till Musulmans de France.

UJM arbetar inte bara med religion utan också med utbildning, integration, entreprenörskap och kamp mot islamofobi. Styrelseledamöter är ofta sammankopplade, vilket skapar ett tätt nätverk.

Följder:

fler unga flickor bär abaya,
fler småflickor bär slöja, även så unga som 5–6 år. Detta fenomen är delvis påverkat av salafism, men används också av brödraskapsmiljön som symbol i propaganda.

3.2.1.3 Marseille, parallella ekosystem

Det muslimska centret i Marseille (CMM) samlar Mariam-moskén, Ibn Khaldoun-skolan (370 elever 2023) och flera föreningar. Nätverket leds av Mohsen Ngazou, nuvarande ordförande för Musulmans de France.

CMM har gynnats av nära band till lokala politiker, som stött bygglov och skolkontrakt.

Vid sidan av CMM finns ett parallellt ekosystem kring Les Bleuets:

en moské,
en stor koranskola (500 elever),
volontärverksamhet för matutdelning.

Imamen Smain Bendjelali, ledare för Bleuets, har förbjudits att verka som imam efter en dom. Han anses mer salafistisk än brödraskapsanknuten men har starkt inflytande via sociala medier.

3.2.1.4 Mer varierade former i andra områden

Exempel:

I en storstad samarbetar moskéföreningar nära med kommunpolitiker och har öppet stött UDMF vid val.
I Colombes (92) är borgmästarens stabschef samtidigt generalsekreterare för en strikt moskéförening. Han driver även skolor med islamistisk inriktning.
I en annan medelstor stad pressade en imam kommunen för att få större lokaler, vilket han lyckades med.
I en tredje stad har man byggt upp ett välstrukturerat ekosystem med moské, bokhandlar, skola och flera föreningar.

3.2.2 Lokala politiker i frontlinjen

3.2.2.1 Lokala politiker – från sekulär hållning till klientelism

Även om islamisternas inflytande är begränsat nationellt, växer det på lokal nivå. Här byggs ekosystem genom:

mobilisering av väljare i fattiga områden,
påtryckningar på kommunpolitiker,
utbyte av röster mot resurser,
inflytande i lokala idrottsföreningar, fackföreningar och bostadsorganisationer.

Forskare varnar för att vissa kommuner kan komma att styras helt av islamistiskt präglade nätverk inom tio år, liknande utvecklingen i delar av Bryssel.

Prefekter efterlyser bättre informationsutbyte mellan staten och kommunpolitiker, eftersom många borgmästare upplever sig stå ensamma i frågan.

3.2.2.2 Föreningsaktörer – de första målen för islamistisk påverkan

Redan i Algeriet på 1980-talet började islamister arbeta via föreningar. I Frankrike är samma mönster tydligt.

3.2.2.2.1 Ungdomsverksamhet

Koranundervisning är den viktigaste verksamheten.

2024 fanns 815 koranskolor i Frankrike (ej Paris och utomeuropeiska områden).
De hade totalt 66 050 elever.
114 skolor var direkt knutna till Brödraskapet, och många fler hade liknande ideologi eller salafistisk påverkan.

Musulmans de France startade 2020 ett nätverk, Réseau Loqman, för islamisk barnundervisning.

3.2.2.2.2 Idrottsföreningar

2020 identifierades 127 idrottsföreningar med separatistiska inslag, varav 29 med radikal islamistisk påverkan (18 salafistiska, 5 brödraskapsanknutna). Tillsammans hade de över 11 000 medlemmar.

Exempel på religiöst inflytande:

kollektiva böner före matcher,
bönerum i omklädningsrum,
religiösa påminnelser från tränare.

Aktivism kring slöja i sport drivs av nätverket Hijabeuses, som sedan 2020 drivit rättsprocesser och kampanjer.

Även om nationella idrottsförbund förbjuder slöja i vissa sporter (fotboll, basket), tillåts det i andra (handboll, rugby). Lokalt varierar tillämpningen, och prefekter pekar på att vissa distrikt helt ignorerar förbudet.

3.2.3 Predikan 2.0 – influencers

En ny generation predikanter sprider islamism via sociala medier. De kombinerar salafistisk retorik med brödraskapets militanta strategier.

De når unga franskspråkiga och fungerar ofta som första kontaktpunkt med islamistiska idéer.

Exempel:

en influencer inspirerad av Tariq Ramadan, som fokuserar på islamofobi, utbildning och muslimsk representation,
en medlem av LIN i Lille, som kombinerar salafistiskt yttre med brödraskapets idéer.

3.2.4 Mot mer integrerade digitala ekosystem

En ny typ av predikanter kombinerar religiöst budskap med kommersiella verksamheter.

Exempel på verksamhet:

humanitär organisation,
onlineutbildning i islam och arabiska,
resebyrå för pilgrimsresor,
islamsk bankverksamhet.

Denna ”ekonomiserade” islamism sprids genom sociala medier, bygger en trogen publik och skapar både ekonomiska och ideologiska vinster.

Islamismen som sprids är identitetspolitisk och anti-republikansk, även om den håller sig inom lagens gränser.

4. Väcka medvetenhet om effekterna av politisk islamism i Frankrike

Den franska rörelsen kopplad till Muslimska brödraskapet fungerar som ett nätverk. Den är uppbyggd med stark lokal självständighet och med allt fler specialiserade verksamheter. Den ideologiska kärnan är numera snäv men kombineras ofta med andra islamistiska riktningar i lokala miljöer.

Kärnan, UOIF (numera Musulmans de France), har funnits i 40 år utan förnyelse av sitt ledarskap. Offentliga myndigheter har haft svårt att möta fenomenet, av flera skäl:

Islamism är långsiktig och mindre synlig än hotet från terrorism.
Rörelsen har odlat en bild av respektabilitet under 30 år, vilket gör det svårt att mäta dess verkliga farlighet.
Hotet syns främst lokalt, inte nationellt.
Rörelsen verkar på europeisk nivå och blir därmed ett gränsöverskridande problem.

Trots framsteg, särskilt med lagen från 24 augusti 2021, är resultaten begränsade. Orsakerna är bland annat:

Svårigheten att skilja politisk islamism från vanlig religiös aktivitet.
Myndigheter prioriterar olika, vilket ger ojämn tillämpning.
Juridiska verktyg används svagt, ofta av rädsla för anklagelser om ”islamofobi”.

Exempel från andra länder visar riskerna:

Belgien: Splittring mellan myndigheter har gjort att islamister fått starkt fäste.
Storbritannien: Regeringen vaknade sent, när brödraskapet redan byggt parallella strukturer.
Tyskland/Österrike: Tydliga juridiska definitioner har gjort det möjligt att använda underrättelser, rättsväsende och polis effektivt.

4.1 Bättre förstå hotet

För att bekämpa politisk islamism måste hotet definieras, dokumenteras och göras känt.

4.1.1 Definiera

Andra länder har infört juridiska definitioner:

Österrike: Strafflagen riktar sig mot föreningar som vill skada staten eller ändra konstitutionen.
Belgien: Extremism definieras som idéer som bryter mot demokrati och mänskliga rättigheter.
Storbritannien: Extremism definieras politiskt, men definitionen har ingen rättslig giltighet.
Frankrike: Definierar separatism som en vilja att ersätta den nationella gemenskapen med nya lojaliteter i opposition mot republiken.

Problemet i Frankrike är att definitionen inte fångar brödraskapets mer subtila strategi:

Islamism skapar slutna gemenskaper, strikt ortodoxi och särskilda normer.
Skillnaden mot salafism är metoden: brödraskapet kombinerar politik och religion, accepterar tillfälliga kompromisser, men vill på lång sikt ändra lagar och institutioner.

Slutsats: Projektet är ett hot mot Frankrikes grundläggande intressen.

4.1.2 Dokumentera

För att agera krävs också medvetenhet. Detta gäller både allmänheten och beslutsfattare.

4.1.2.1 Informera allmänheten

Tre modeller används i Europa:

Storbritannien: Rapport av ambassadör och säkerhetstjänst (2014). Problemet: snabbt daterad.
Österrike: Dokumentationsstelle Politischer Islam (DPI), forskningscentrum med 14 anställda, budget 1,7 miljoner euro/år. Producerar rapporter och analyser, men har kritiserats för ”islamofobi” och uthängningar.
Tyskland/Belgien: Årliga säkerhetsrapporter med kontinuerlig bedömning av hotbild.

4.1.2.2 Ansvariggöra beslutsfattare

Storbritannien har diskuterat att bannlysa extremister från det offentliga livet. Det skulle innebära att ministrar inte får träffa eller finansiera vissa organisationer. Risk: kan leda till juridiska processer och stärka islamisters offerroll.

Utöver detta behövs bättre utbildning av prefekter och andra beslutsfattare i frågor om islam, sekularism och islamistiska strategier. Målet är att de kan föra dialog utan att hamna i beroende till islamistiska aktörer.

4.1.2.3 Fortsätta europeiska insatser

Arbetet inom EU måste fortsätta för att öka förståelsen för politisk islam och dess påverkan.
FATF (internationella organisationen mot finansiering av terrorism) bör uppmärksammas på brödraskapets nätverk. Erfarenheter från Belgien och Österrike kan användas.

4.2 Sätta frågor om muslimsk tro högst på dagordningen

Islamism kan inte bekämpas utan stöd från franska muslimer. Musulmans de France försöker tala för hela den muslimska gemenskapen, den största i Europa.

Religionens roll i Frankrike är i förändring. Islam växer, trots organisatoriska svagheter, och brödraskapet försöker använda detta.

Samhället behöver skapa en balans:

Muslimer måste kunna vara ”muslimska medborgare” utan känsla av utanförskap.
Samhället måste acceptera islam som en fransk religion.

Islamism försöker samtidigt gradvis åter-islamisera befolkningen.

För att hantera detta krävs nya mötesplatser mellan troende och icke-troende, fler fria diskussionsforum på universitet och ett nytt gemensamt språk i samhällsdebatten.

4.2.1 Utveckla samtida islamologi

Frankrike behöver stärka forskningen om islam och islamism. Idag är forskningen svag, polariserad och ofta på engelska. Muslimska brödraskapet driver samtidigt en ”islamisering av kunskapen”.

Åtgärder som föreslås:

Ge Institut Français d’Islamologie fler resurser, även inom samhällsvetenskap.
Skapa en forskningsorganisation som i Österrike.
Investera mer i kulturfältet och nationellt narrativ där muslimska gestalter inkluderas.

4.2.2 Förstå muslimska aspirationer och rikta starka budskap

Studier visar att muslimer i Frankrike är mer religiösa än genomsnittet, med stark intergenerationell överföring. Samtidigt upplever många en känsla av misstro och avvisande.

Åtgärder som skulle stärka tilliten:

Begravningar: göra konfessionella gravplatser till en lagstadgad rättighet.
Arabiska i skolan: erbjuda undervisning i republikens skolor för att undvika beroende av koranskolor.
Israel–Palestina: Frankrike bör tydligare visa respekt för muslimers kultur och samtidigt stödja en tvåstatslösning.

SLUTSATS

Den politiska islamismen i Frankrike är inte främst våldsam, utan långsiktig och subtil.

Den bygger på slutna nätverk, skolor, moskéer och välgörenhetsorganisationer.
Den använder dubbel retorik: utåt legalism och respektabilitet, inåt strikta ideologiska principer.
Målet är att förändra lagar och samhällsregler i en riktning som gynnar rörelsen.

Musulmans de France är i dag välorganiserad, men lider av åldrande ledarskap och svag återväxt. Samtidigt utgör de lokala ekosystemen ett reellt hot på kort och medellång sikt genom att skapa områden med stark social kontroll och svag respekt för sekularism och jämställdhet.

Slutsatsen är att Frankrike måste föra en bestämd och långsiktig kamp mot politisk islamism, både genom att stoppa infiltrationen och genom att vinna tillit hos franska muslimer med respektfulla och positiva signaler.

Disclaimer

Denna text bygger på en offentlig rapport framtagen av det franska inrikesdepartementet (maj 2025). Alla referenser gäller organisationer och offentliga personer. Ingen enskild privatperson pekas ut.