Nato, SSU och den tystnad som skrämmer mest

När SSU:s kongress nyligen beslutade att Sverige bör lämna Nato var det inte ett utspel i marginalen. Det var ett enhälligt ställningstagande från ett av landets största ungdomsförbund, kopplat till ett parti som själva varit med att ta Sverige in i Nato. Det väcker frågor som förtjänar eftertanke.

För den som följt SSU:s utveckling är det svårt att bli förvånad. Redan 2018 avslöjades hur en falang med antisemitiska och västfientliga inslag dominerat distriktet i Skåne. Staten drog in bidrag och partiledningen tog avstånd, men problemen var inte isolerade. Under flera år har forskare och journalister visat hur islamistiska nätverk fått fäste i delar av civilsamhället, ofta i samverkan med politiska strukturer. Inte sällan med kopplingar till ungdoms- och sidoorganisationer inom Socialdemokraterna. Det handlar inte om religion i sig, utan om en politisk ideologi som sätter kollektiv, kontroll och lydnad framför individens frihet, jämställdhet och demokratiska principer.

I en ny fransk regeringsrapport pekas Sverige ut som ett av de länder där den islamistiska rörelsen Muslimska brödraskapet har goda relationer med politiska partier, särskilt Socialdemokraterna. Hotet beskrivs inte som våldsamt, utan som gradvis och värderingsmässigt. Ett långsamt normskifte som sker via föreningsliv, nätverk och institutioner. Det är den typ av påverkan som, likt den klassiska grodmetaforen, inte känns farlig förrän det är för sent.

Mot denna bakgrund är det inte förvånande att Nato-motståndet nu kommer från SSU. Det som förvånar är att så få vill tala om vad det faktiskt signalerar.

Jag tror inte att det handlar om ungdomlig naivitet. Jag tror att vi ser en djupare förskjutning, där lojaliteten i vissa kretsar rör sig bort från västlig demokratitradition och mot en världsbild där väst allt oftare framställs som problemet.

Det är hög tid att fler börjar fråga sig vad som egentligen håller på att hända.

/Staffan Tjörnhammar (M)